Skrivet särskilt till dig som är ung:
I Kungaboken 18 och 19 möter vi profeten Elia som Herrens verktyg i en särskild kamp mot mörkret. Herrens altare var nedrivet, landets ledare och folk hade lämnat den helige Guden och ersatt honom med en död avgud. I Baalsdyrkan fanns ingen nåd och omvändelse, synden var ok. Det gick fint att fortsätta i den. Extas och sexuell utlevelse ingick. I Baalsdyrkan var det ”drag”.
Elia utmanade avfallsprofeterna om vem som kunde svara med eld över en offrad tjur, Gud eller Baal. Trots alla ansträngningar, rytmer, extatiska känslor och självplågeri hos Baals präster syns ingen gudomlig eld. Elia bygger upp det nedrivna altaret och blöter upp sin ved grundligt. Den Helige svarar med eld från himlen som förbränner offret på sitt altare. Som hans vrede över synden skulle drabba honom som han utvalt att ta straffet på Golgata.
När Gud gett den mäktiga segern får Elia fly för den rasande drottning Isebels vrede. Baalsprofeternas beskyddarinna. Det är en liten profet vi möter under en ginstbuske dit han flytt. Han säger: ”Nu är det nog, HERRE. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.” (Första Kungaboken 19:4). Vi vet inte vad han sett hos sig själv under den omskakande kampen. Så pass mycket var det i alla fall att han visste att han inte var bättre än någon av dem som gått före.
Det är inte svårt att se verkliga synder och irriterande brister hos omgivningen. Hos sina närmaste, föräldrar, medkristna och ledare. Den onde kan också många gånger lämna en människa ”ifred” om hon blir en stolt farisé som delvis kan trösta sig med att hon är, vet eller gör bättre än andra. Då behöver han inte fresta så hårt. Det är ett sorgligt sätt att ”ersätta” Jesus med sig själv och gå förlorad.
Elia hörde Herren till, var på Vägen, gick på hans vägar och tjänade honom. Men efter den här segern blev han på ett särskilt sätt avklädd. Det var lätt att bli hjälte i någras och egna ögon här. Elia får istället nu se så mycket vedervärdighet i sitt inre att han önskar han vore död. Kanske just i striden mot de avfallna där tankarna, orden och motivet inte alltid bara var av Gud. Han är inte bättre än sina fäder, i sig själv inte bättre än dem som mänskligt sett ”rår för” det stora avfallet. Det är en oerhört stor nåd om vi i nådatiden får se och förbli vid insikten att vi inte är ”bättre än våra fäder”. Att kristendomen inte håller, räcker eller duger. Inte vår egen kristendom. Men Frälsaren Jesus Kristus, oj vad Han håller!
Jesus vill inte att fariséen ska gå bort, men vända om och komma till honom med allt man gärna vill berömma sig av. Lägga ner det som skräp vid hans fötter. Som Paulus gjorde. Han vill inte heller att hans vänner som behöver honom ska förtvivla när man upptäcker att allt man själv är och har är brännbart, ”trä, hö och strå”. Att i det bästa man velat vara och göra är det alldeles fullt med egoism, självberömmelse, människoförakt, kärlekslöshet, ohelighet, skådespel, dubbelliv och kärlek till synden. Gå inte bort från honom som redan vet allt. Du som är så högt älskad. Du som fått honom själv. Som är så obegripligt dyrt köpt, med Guds eget blod.
Han har också uppstått, för dig. Det är Guds stora påskdagskvitto på att det han gjort är fullt nog för dig, i Guds ögon. Det var din seger han vann. Det var dig det gällde när det verkligen gällde. Kom hem, du som har gått bort. Du som är besviken på de kristna eller på dig själv. Du som kanske gömmer och försvarar dig med andras fel. Du är väntad, efterlängtad. Har synden fått ett grepp om dig som du inte kan bryta, kontakta någon kristen du har förtroende för och säg som det är. Det kan bryta bojorna.
Elia somnade under busken. Då rörde en ängel vid honom. Två gånger sa ängeln; ”Stig upp och ät!” Det är Guds ord till dig och mig också, idag. Vi behöver äta. Läsa och höra hans ord till oss. Uppleva den stilla susningen, Andens förkunnelse av Jesus in i vårt hjärta. Vägen, Sanningen och Livet för den som själv inte är bättre än någon.