Några av er ser vi ibland, nyligen hade jag första ungdomsbibelstudiet på länge i Bjurfors och fick möta några. Det var glädjande. Äldre och yngre som vill vandra på himmelvägen behöver varandra. Jag vill ge er ett bibelord som jag fick häromdagen:
”Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som ska komma och kunna bestå inför Människosonen.” Luk 21:36
Jag läste länge det här ordet väldigt begränsat. Lukas 21 och Matteus 24 handlar om världens sista slitsamma tid. Alla tidstecken som kommer innan Guds rike bryter fram i full härlighet. ”Födslovåndorna” i naturen, samhället, kristenheten, mellan länder och i människohavet. Även inuti människan med mycket oro. Jag tänkte länge mest på de yttre hemskheter jag skulle vilja fly ifrån.
Men, det värsta är ju inte alls de yttre svårigheter som drabbar en tid. Det är alla frestelser och förvillelser som smyger in över oss för att vi inte ska bli frälsta och bevarade. Djävulen arbetar på att vi ska hamna med honom där det onda inte tar slut. ”Se till att ni inte blir vilseledda”, startar Jesus med i Luk 21:8 när han ska beskriva världens sista tid. Det är så mycket jag behöver Guds Andes nåd och kraft att kunna stå emot, lägga bort och fly undan ifrån. Själv kan jag inte vaka, inte ta mig tron på Jesus och behålla den. Jag är hjälplös, alla stunder beroende av Hjälparen om jag ska bli räddad. Förvillelserna är så många, både allmänna och personligt anpassade. Världslig påverkan, synder och finare andliga avvägar där sanningen blir halv, människan stor och Jesus liten. Det är olika saker vi är allra svagast inför, sådant som kan överrumpla och binda oss. Eller som gradvis tar över liv, tid och hjärta. Det hjälper inte att vi aktar oss aldrig så mycket om vi inte håller Jesus stadigt i handen. Lever i bönen och församlingsgemenskapen och återvänder till honom i ordet varje dag. Han som är syndares frälsare, gör allting nytt och ger oss sin ögonsalva så vi ser verkligheten. I livsgemenskapen med honom får vi vara omslutna av hans kraftfält. Den starke som vill fälla oss och göra oss ont får möta den starkastes kraft. Inte vår erbarmliga svaghet.
Att bestå inför Människosonen, det är det största. Att få stå kvar inför honom, som synderskan de skriftlärda ville att Jesus skulle döma. Hon stod kvar hos honom när de gick, hon stod där iklädd syndernas förlåtelse och Jesu egen rättfärdighet. Hon hade en bit kvar att vandra och fick därför höra ”Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.” För dem som i tron består inför Jesus, frikända i den yttersta domen, behövs ingen förmaning mer. Då finns ingen synd, ingen frestelse. Bara himmelsk glädje och gemenskap som aldrig tar slut. Låt oss följas åt med Jesus hela vägen dit.
Vi har haft ett konstigt drygt halvår sedan pandemin bröt ut. I både Västerbotten och Kalmartrakten har det gått ganska bra i det stora hela, men i vissa områden och församlingar i landet har coronaviruset härjat hårt. Det finns församlingar där människor både blivit sjuka och dött.
När det var tid att bjuda till allhelgonaläger och återträff började viruset sprida sig igen. 50-gränsen blev kvar, det varnades för resor och ingen visste vad som skulle ske. Det kändes svårt att ställa in, men vi vågade inte anordna lägret och återträffen i år. Vi anar att ni tycker att det är riktigt trist, kanske också att vi är överdrivet försiktiga. Vi vågade bara inte ta en samling på vårt ansvar i nuläget.
Vi kan inte lova något, men vi funderar och är öppna för förslag på vad vi kan göra istället när den här ”andra vågen” klingar av. Vi vill att ni ska få träffas och vi vill träffa er. Omkring det enda som är absolut nödvändigt. Den ende.
Jan Nilsson
Henric och Göran hälsar!